Atomic Super Kick

Den första säsongen var bra, nyskapande och man lyckades successivt bygga upp en spänning som gjorde att du knappt kunde vänta tills dess att nästa avsnitt skulle sändas, ungefär som en bra deckare får dig att sträckläsa hela boken från första till sista sidan.

Andra säsongen når inte alls hela vägen, det blir istället repetitivt, tjatigt och inte alls speciellt nyskapande längre. Producenterna misslyckas också fullständigt med att bygga upp spänningen, det hela slutar med ett präktigt bottennapp, pladask, utan vare sig fingertoppskänsla eller intressanta vinklingar.

Avslutningen av andra säsongen liknar rena b-serien faktiskt. Besvikelsen är stor, det fanns verkligen potential att göra något riktigt bra. Ett utropstecken däremot för skådisen som spelar Dexters syster, Jennifer Carpenter, vilket hon gör utomordentligt bra.
Seriens behållning.

Jag hade inga förväntningar på den här överhuvudtaget, snarare tvärtom. Hur kul kan det bli med pretto amerikanskt blajblaj om sin nations födelse och överlägsenhet och kamp för sin frihet? Med den stora skillnaden då att på den tiden var de underdogs - idag är det snarare Nordamerika och inte Storbritannien som utgör ockupationsmakt och begränsar andra människors frihet. I motsatt ringhörna, alltså den positiva då, monsterproduktionsbolaget hbo som fullkomligt vräker ur sig kvalitetsserier - låt vara med en viss förkärlek för samtalsterapi.

 

Så här långt, föga förvånande, tycker jag att det är utomordentligt välproducerat. Surprise, surprise eller inte så att säga. Bra manus, skådespel, påkostade miljöer och hela den biten. Alltså väldigt sevärt faktiskt.

 

En annan sak som jag var väldigt osäker på var seriens första affischnamn - Paul G - håller han verkligen som huvudroll, kan han bära en hel långfilm och nu också en hel serie? Jag måste påstå att jag var tveksam efter att ha sett Lady in the water. Såhär precis efter första avsnittet tycker jag att han gör en bra insats, men så är också rollen som akademiker/lärd man bland okunniga (känns det igen, sideways någon...) något som verkar vara ett signum för honom. Alltså funkar det också på det planet. Sedan när det gäller amerikamasturberandet så är det knappast någon nyhet. Det är inte speciellt jobbigt eftersom vi har matats med den skiten så länge man kan minnas att man inte reflekterar nämnvärt över det mer. På det hela taget alltså över förväntan för första avsnittet.

Psykoanalys goes hardcore. Patient och doktor. Inget annat. Gabriel Byrne spelar shrink, mot en fem-sex olika patienter som får en halvtimme varje gång och veckodag. Måndag kväll kommer Laura, tisdag kväll kommer Alex och så vidare. Väldigt skickligt och fascinerande skådespel, det fängslade i alla fall mig till en början. Storyberättandet är också bra, det är kvalitet och hantverksskicklighet rakt igenom.

Problemet är att det är för mycket huvudskrynklerier just nu, och de senaste åren. Sopranos med dr Melfi, Analyze this med Billy Crystal, Tell Me You Love Me och så vidare och så vidare.

 

 

Missförstå mig inte nu, den här serien riktigt, riktigt bra, framförallt om a) du inte redan tröttnat på samtalsterapi och b) tar den lite i taget, kanske en patient åt gången. Det blir för mycket med fyra stycken att ha varsin halvtimme en kväll i veckan och sedan får Byrne själv terapi den femte. Så himla kul är det inte förutom möjligtvis för dem som läser psykologi.