Episkt

Jag känner att jag måste skriva ner några meningar om de senaste veckornas konsumtion. Det har nämligen varit några fullträffar på den senaste tiden som det skulle vara kriminellt att låta passera obemärkta.

Jag börjar med den senaste tidens outtömliga källa till underhållning som nu har kommit till sitt slut, efter sju(!)Hårdare blir det inte, sjunde säsongen! fantastiska säsonger, som inte en enda gång har känts tråkig eller att de har harvat på i samma gamla spår. En känsla som kom krypande redan efter den fjärde säsongen i Sopranos. Nej, jag menar såklart världens bästa polisserie, alla kategorier utan konkurrens; The Shield! Sjunde och sista omgången innebar en värdig avslutning med fortsatt nagelbitande spänning och en final som helt enkelt är bortom vad man skulle kunna våga hoppas på. Tack för det HBO, den eviga kvalitetsserie-producenten och tack för det Shawn Ryan, seriens skapare!

Det andra episka som finns att rapportera öses ur samma och redan nämnda källa HBO. Nu pratar jag om Entourage som med den femte säsongen återtagit sin lite falnande gloria och fullständigt återupprättat sin forna glans. Femte omgången var nämligen en återgång till det som en gång gjorde den så bra. Sista avsnittet, som verkligen verkar vara det sista även om det inte finns någon info ännu om det är sant eller ej, är också den en naturlig och fenomenal avslutning. Bitar som faller på plats, cirklar som sluts fast med drömmarna - som hela tiden varit en motor i serien - intakta. De avslutar med själva kärnan i det som har utgjort den stora lockelsen åtminstone för mig, det där amerikanska paradigmet ni vet om att hålla drömmen vid liv. Klichéartat som skriker av kapitalistisk transparans, men också just därför så rätt och så skönt.

Aaaaaaaaaaahhhhhhh


[An-two-rasche]

Dubbelavsnitt med de gamla favoriterna Ari Gold, Vincent Chase, Turtle, E(ric) och Drama är ett skönt återseende. Det var ett tag sedan nu och serien börjar att falla i glömska, men direkt blir man varse om varför man älskar programmet. Jep, det är för Jeremy Piven och hans vansinniga utskällningar, det är för Adrian Greniers sköna slackerstil och det är för kompisgänget som håller ihop med och utan struliga relatioa true managerner. Men framförallt är det för rockstjärnelivet som de lever med feta bilar, lyxiga fester, grymma vacation-spots och snygga brudar.

Var det någon som sa ytlig?

The Shield

Jag har hört att det sägs att The Wire är världens bästa polis-tv-serie. Jag har inte sett en sekund av den, men däremot så fastnade jag framför The Shield och måste skriva att den var riktigt jävla bra. Började med att slentriankolla ett avsnitt här och ett där, och nu har jag plöjt igenom hela femte och hela sjätte säsongen.


Plotten är följande: på (polis-) stationen i Farmington i L.A. bildas det ett s.k. striketeam för att hålla koll på de olika kriminella gängens aktiviteter. Den lilla enheten på fyra man blir väldigt tajt och arbetet de utför är ruggigt effektivt. Att man sedan inte kan vara supersnut och samtidigt följa regelboken till punkt och pricka är ingen hemlighet, men så länge slöddret åker dit så är alla glada och nöjda. Men så en dag dyker det upp en internutredare...


 

Parallellhandlingarna är också riktigt bra. Dels om maktkampen på ladan - som stationen kallas - dels om de andra normala brottsutredarna som så att säga arbetar på det vanliga sättet, dels om de s.k. unies alltså uniformerade snutarna, dels alla tomtar som dyker upp på stationen - allt från diverse low-lifes till kommunpolitiker som vill skapa sig en bild av brottsligheten i deras område - till fruar och barn till de inblandade m.fl.


 

Flera Hollywoodstjärnor har också gästspelat bl.a. Glenn Close i fjärde och Forest Whitaker i säsong fem och sex.

 

The Shield är absolut den bästa deckaren jag aldrig läst. För det känns som att sträckläsa en deckare som du inte vill ska ta slut. Fastän jag hittills inte tyckt om deckaren som genre eftersom jag upplevt den som så endimensionell och stereotyp, så har den här huvudpersonen Vic Mackey och hans kollegor fått mig att återfå hoppet om dess existens!


Dexter: andra säsongen

Den första säsongen var bra, nyskapande och man lyckades successivt bygga upp en spänning som gjorde att du knappt kunde vänta tills dess att nästa avsnitt skulle sändas, ungefär som en bra deckare får dig att sträckläsa hela boken från första till sista sidan.

Andra säsongen når inte alls hela vägen, det blir istället repetitivt, tjatigt och inte alls speciellt nyskapande längre. Producenterna misslyckas också fullständigt med att bygga upp spänningen, det hela slutar med ett präktigt bottennapp, pladask, utan vare sig fingertoppskänsla eller intressanta vinklingar.

Jennifer Carpenter som Debra MorganAvslutningen av andra säsongen liknar rena b-serien faktiskt. Besvikelsen är stor, det fanns verkligen potential att göra något riktigt bra. Ett utropstecken däremot för skådisen som spelar Dexters syster, Jennifer Carpenter, vilket hon gör utomordentligt bra.
Seriens behållning.

John Adams

Jag hade inga förväntningar på den här överhuvudtaget, snarare tvärtom. Hur kul kan det bli med pretto amerikanskt blajblaj om sin nations födelse och överlägsenhet och kamp för sin frihet? Med den stora skillnaden då att på den tiden var de underdogs - idag är det snarare Nordamerika och inte Storbritannien som utgör ockupationsmakt och begränsar andra människors frihet. I motsatt ringhörna, alltså den positiva då, monsterproduktionsbolaget hbo som fullkomligt vräker ur sig kvalitetsserier - låt vara med en viss förkärlek för samtalsterapi.

 

Så här långt, föga förvånande, tycker jag att det är utomordentligt välproducerat. Surprise, surprise eller inte så att säga. Bra manus, skådespel, påkostade miljöer och hela den biten. Alltså väldigt sevärt faktiskt.

 

En annan sak som jag var väldigt osäker på var seriens första affischnamn - Paul G - håller han verkligen som huvudroll, kan han bära en hel långfilm och nu också en hel serie? Jag måste påstå att jag var tveksam efter att ha sett Lady in the water. Såhär precis efter första avsnittet tycker jag att han gör en bra insats, men så är också rollen som akademiker/lärd man bland okunniga (känns det igen, sideways någon...) något som verkar vara ett signum för honom. Alltså funkar det också på det planet. Sedan när det gäller amerikamasturberandet så är det knappast någon nyhet. Det är inte speciellt jobbigt eftersom vi har matats med den skiten så länge man kan minnas att man inte reflekterar nämnvärt över det mer. På det hela taget alltså över förväntan för första avsnittet.

In Treatment

Psykoanalys goes hardcore. Patient och doktor. Inget annat. Gabriel Byrne spelar shrink, mot en fem-sex olika patienter som får en halvtimme varje gång och veckodag. Måndag kväll kommer Laura, tisdag kväll kommer Alex och så vidare. Väldigt skickligt och fascinerande skådespel, det fängslade i alla fall mig till en början. Storyberättandet är också bra, det är kvalitet och hantverksskicklighet rakt igenom.

Problemet är att det är för mycket huvudskrynklerier just nu, och de senaste åren. Sopranos med dr Melfi, Analyze this med Billy Crystal, Tell Me You Love Me och så vidare och så vidare.

 

 

Missförstå mig inte nu, den här serien riktigt, riktigt bra, framförallt om a) du inte redan tröttnat på samtalsterapi och b) tar den lite i taget, kanske en patient åt gången. Det blir för mycket med fyra stycken att ha varsin halvtimme en kväll i veckan och sedan får Byrne själv terapi den femte. Så himla kul är det inte förutom möjligtvis för dem som läser psykologi.


Mythbusters - Heist Special


Mythbusters hade ett Heist Special. En heistfilm är i brist på bättre översättning en stötfilm, allstå att hjälten som är en tjuv, skall begå någon slags kupp. Kända heistfilmer är Mission Impossible, Oceans Eleven, Äventyraren Thomas Crown(The Thomas Crown Affair) m.fl.

I vilket fall som helst så skulle man testa om det faktiskt var möjligt att klättra uppför ett ventilationsschakt med hjälp av sugproppar eller (super)magneter, om det gick att vara superakrobatisk och dansa igenom de röda laserstrålarna utan att lösa ut alarmet och om det gick att ersätta den tryckkänsliga sensorn med endast en kniv och ett tuggumi. Sist men inte minst skulle de testa fasadklättring med sugproppstekniken...

Ett riktigt underhållande program, jag fick en del sköna asgarv. Speciellt försöken i ventilationstrumman var roliga, fastän de fick tekniken att fungera till slut så var det inte direkt ljudlöst eller ninjastyle om man säger så...
Lasergrejen var rolig också mestadels eftersom man faktiskt inte alls använder sig av den tekniken irl, utan mer av infraröda strålar som är ännu svårare att upptäcka. Behöver jag skriva att de misslyckades...

Dexter

Introt till Dexter
Fetast just nu.
Musiken. Ljudeffekterna. Färgerna. Temat.
Definitivt den här veckans Atomic Super Kick!


Kolla här.

Dexter















RSS 2.0