I'm Not There
Satt och tittade på I'm Not There med några vänner och kom på mig själv efteråt när vi diskuterade filmen hur irriterad jag blev när den blev kritiserad och på vilka grunder. Jag tyckte otroligt mycket om den och blev samtidigt väldigt inspirerad av den. Kan överhuvud taget inte komma ihåg när det hände senast efter att ha sett en film.
Men då slog det mig varför jag surnade till; inte för att kritiken marginaliserade en film med ett sådant fantastiskt bildspråk, inte för några enstaka, enkelspårigt raljerande kommentarer om att den var lite svårtillgånglig och arty, utan snarare - vilket jag inte förstod förrän dagen efter - insåg jag inte själv hur mycket fan jag är till Bob Dylan. Hur mycket jag faktiskt uppskattar honom som artist och hans musik.
Jag har alltid varit lite reserverad i min hållning till honom, och som varje Bob Dylan-fan vet så är det inte så enkelt som att förhålla sig till bara en artist, utan snarare - som filmen visade på ett fullkomligt briljant sätt - flera artister. Plötsligt gick det upp för mig varför det inte går att bara säga om man diggar Dylan eller inte, bilden av honom är så väldigt mångfacetterad, myterna likaså och musiken varierar fullständigt mellan olika tidsperioder. Samtidigt som det finns en kärna i rebellen som alltid går sin egen väg, och som är mot etablissemanget som man sa på 60-talet. Att hela tiden göra sin grej är en del av hans oemotståndliga charm, men även det som gör att han har perioder där han känns som en gaggig, sur och ointressant gubbe.
Han har ju ett carte blanche när det gäller skivkontrakt och det med all rätt efter att hans första skivutgivningar i början på 60-talet gett honom legendstatus. Det finns liksom ingen som kan säga till honom vad han kan eller ska ge ut eller inte. Jag skulle i alla fall vilja se den skivbolagsperson som nekar ett skivsläpp med honom med motiveringen att materialet inte håller måttet. Tanken är såklart fullständigt absurd, vilket också bekräftas i en intervju jag snappade upp på youtube. Det var till och med så att Mr Zimmerman medvetet gav ut mindre nogräknade skivor. Jaja, kanske en efterhandskonstruktion, men ni förstår poängen.
Filmen I'm Not There har som jag skrev inledningsvis ett otroligt vackert bildspråk. Det är effektivt och väldigt beskrivande vilket är en nödvändighet eftersom narrativet är cirkulärt istället för linjärt. Fem olika skådespelare gestaltar olika epoker ur hans liv och alla bidrar med grymma tolkningar, kanske med undantag av Richard Gere. Cate Blanchet gör ett fullkomligt underbart porträtt av den trådsmale, kedjerökande och rebelliske 60-talsdylan, som konstant förbryllar journalisterna med svårtolkade, respektlösa citat. Sekvensen med happy-go-lucky Beatles på lsd som med kullerbyttor tar sig igenom 10 sekunder av filmer är underbar, scenen som illustrerar publikens ilska när maestro pluggar in gitarren är klockren och klanderfritt framförd.
Kritiken mot den då är väl att den inte är lämplig som en introduktion till Dylan. För det är den kanske för komplex och arty som mina vänner tyckte. Det finns tusen andra bättre ingångar till hans musik än just den här filmen, av vilka en är den här bloggen. Däremot så har ju människan redan en stor skara anhängare som är mer eller mindre fans, och för dessa finns det faktiskt ingen anledning att låta bli att se filmen.
Men då slog det mig varför jag surnade till; inte för att kritiken marginaliserade en film med ett sådant fantastiskt bildspråk, inte för några enstaka, enkelspårigt raljerande kommentarer om att den var lite svårtillgånglig och arty, utan snarare - vilket jag inte förstod förrän dagen efter - insåg jag inte själv hur mycket fan jag är till Bob Dylan. Hur mycket jag faktiskt uppskattar honom som artist och hans musik.
Jag har alltid varit lite reserverad i min hållning till honom, och som varje Bob Dylan-fan vet så är det inte så enkelt som att förhålla sig till bara en artist, utan snarare - som filmen visade på ett fullkomligt briljant sätt - flera artister. Plötsligt gick det upp för mig varför det inte går att bara säga om man diggar Dylan eller inte, bilden av honom är så väldigt mångfacetterad, myterna likaså och musiken varierar fullständigt mellan olika tidsperioder. Samtidigt som det finns en kärna i rebellen som alltid går sin egen väg, och som är mot etablissemanget som man sa på 60-talet. Att hela tiden göra sin grej är en del av hans oemotståndliga charm, men även det som gör att han har perioder där han känns som en gaggig, sur och ointressant gubbe.
Han har ju ett carte blanche när det gäller skivkontrakt och det med all rätt efter att hans första skivutgivningar i början på 60-talet gett honom legendstatus. Det finns liksom ingen som kan säga till honom vad han kan eller ska ge ut eller inte. Jag skulle i alla fall vilja se den skivbolagsperson som nekar ett skivsläpp med honom med motiveringen att materialet inte håller måttet. Tanken är såklart fullständigt absurd, vilket också bekräftas i en intervju jag snappade upp på youtube. Det var till och med så att Mr Zimmerman medvetet gav ut mindre nogräknade skivor. Jaja, kanske en efterhandskonstruktion, men ni förstår poängen.
Filmen I'm Not There har som jag skrev inledningsvis ett otroligt vackert bildspråk. Det är effektivt och väldigt beskrivande vilket är en nödvändighet eftersom narrativet är cirkulärt istället för linjärt. Fem olika skådespelare gestaltar olika epoker ur hans liv och alla bidrar med grymma tolkningar, kanske med undantag av Richard Gere. Cate Blanchet gör ett fullkomligt underbart porträtt av den trådsmale, kedjerökande och rebelliske 60-talsdylan, som konstant förbryllar journalisterna med svårtolkade, respektlösa citat. Sekvensen med happy-go-lucky Beatles på lsd som med kullerbyttor tar sig igenom 10 sekunder av filmer är underbar, scenen som illustrerar publikens ilska när maestro pluggar in gitarren är klockren och klanderfritt framförd.
Kritiken mot den då är väl att den inte är lämplig som en introduktion till Dylan. För det är den kanske för komplex och arty som mina vänner tyckte. Det finns tusen andra bättre ingångar till hans musik än just den här filmen, av vilka en är den här bloggen. Däremot så har ju människan redan en stor skara anhängare som är mer eller mindre fans, och för dessa finns det faktiskt ingen anledning att låta bli att se filmen.
