Avatar
F hade i sin oändliga vishet bara kallt konstaterat att den skulle ses på bio med ett lite lurigt leende, men utan att specificera något närmare. Kassarekord och fullsatt Royalsalong kväll efter kväll, även på vilken sur vardag som helst. Till och med den mest svårflörtade och trögtänkta inser ju att här har det hänt något.
Ändå är

För jag måste tacka herr Cameron för att han stundtals lyckades få mig att känna mig som ett barn på bio igen. Färgerna, fantasin, uppfinnesrikedomen, djuren, människorna, miljöerna, de sprakande ljusshowerna och visuella effekterna. När hade man den upplevelsen senast på en biograf? Visst känner man igen element från tidigare filmer, med Ripley eller jag menar Sigourney Weaver och rymdtemat och bara där hade funnits material att spinna vidare på och göra urvattnade uppföljare, men det görs inga billiga poänger av det. Djupanalys av storyn får göras någon annan gång, jag nöjer med att konstatera att årets (årtiondets?) bioupplevelse kom tidigt i år, redan i januari.
Toruk Makto kallar, nu måste jag dra...
I'm Not There

Men då slog det mig varför jag surnade till; inte för att kritiken marginaliserade en film med ett sådant fantastiskt bildspråk, inte för några enstaka, enkelspårigt raljerande kommentarer om att den var lite svårtillgånglig och arty, utan snarare - vilket jag inte förstod förrän dagen efter - insåg jag inte själv hur mycket fan jag är till Bob Dylan. Hur mycket jag faktiskt uppskattar honom som artist och hans musik.
Jag har alltid varit lite reserverad i min hållning till honom, och som varje Bob Dylan-fan vet så är det inte så enkelt som att förhålla sig till bara en artist, utan snarare - som filmen visade på ett fullkomligt briljant sätt - flera artister. Plötsligt gick det upp för mig varför det inte går att bara säga om man diggar Dylan eller inte, bilden av honom är så väldigt mångfacetterad, myterna likaså och musiken varierar fullständigt mellan olika tidsperioder. Samtidigt som det finns en kärna i rebellen som alltid går sin egen väg, och som är mot etablissemanget som man sa på 60-talet. Att hela tiden göra sin grej är en del av hans oemotståndliga charm, men även det som gör att han har perioder där han känns som en gaggig, sur och ointressant gubbe.
Han har ju ett carte blanche när det gäller skivkontrakt och det med all rätt efter att hans första skivutgivningar i början på 60-talet gett honom legendstatus. Det finns liksom ingen som kan säga till honom vad han kan eller ska ge ut eller inte. Jag skulle i alla fall vilja se den skivbolagsperson som nekar ett skivsläpp med honom med motiveringen att materialet inte håller måttet. Tanken är såklart fullständigt absurd, vilket också bekräftas i en intervju jag snappade upp på youtube. Det var till och med så att Mr Zimmerman medvetet gav ut mindre nogräknade skivor. Jaja, kanske en efterhandskonstruktion, men ni förstår poängen.
Filmen I'm Not There har som jag skrev inledningsvis ett otroligt vackert bildspråk. Det är effektivt och väldigt beskrivande vilket är en nödvändighet eftersom narrativet är cirkulärt istället för linjärt. Fem olika skådespelare gestaltar olika epoker ur hans liv och alla bidrar med grymma tolkningar, kanske med undantag av Richard Gere. Cate Blanchet gör ett fullkomligt underbart porträtt av den trådsmale, kedjerökande och rebelliske 60-talsdylan, som konstant förbryllar journalisterna med svårtolkade, respektlösa citat. Sekvensen med happy-go-lucky Beatles på lsd som med kullerbyttor tar sig igenom 10 sekunder av filmer är underbar, scenen som illustrerar publikens ilska när maestro pluggar in gitarren är klockren och klanderfritt framförd.
Kritiken mot den då är väl att den inte är lämplig som en introduktion till Dylan. För det är den kanske för komplex och arty som mina vänner tyckte. Det finns tusen andra bättre ingångar till hans musik än just den här filmen, av vilka en är den här bloggen. Däremot så har ju människan redan en stor skara anhängare som är mer eller mindre fans, och för dessa finns det faktiskt ingen anledning att låta bli att se filmen.
Hot fuzz

Hot fuzz ja, vad kan jag skriva om den utan att förstöra alltför mycket? Brittisk humor, splatter fast under förevändning av att vara en vanlig polisfilm. Går du igång på det så är detta en måstefilm.
Fade To Black / Knocked Up
Det här är en deckarfilm med ett sargat Italien efter andra världskriget som dekor som bjuder på mycket stämningsfulla, dekadenta miljöer men även, eftersom handlingen utspelar sig bland överklassen, en del fina slott och herresäten.

En bra film med spännande intriger, mysiga miljöer och även en del storpolitiska infallsvinklar.
I lördags såg vi komedin Knocked Up, som är gjord av skaparna till mycket uppskattade The 40 Year Old Virgin. Med detta i minnet blev i alla fall jag besviken, då jag hade väntat mig en mer tillspetsad komedi. Istället fick vi en söt feelgood film nästan i stil med den fula ankungen. Visst var den lite småkul här och där, men lämnade inget större intryck efter sig.
Two wrongs doesn't make a night
Huruvida Heath Ledger gör en bra insats eller inte som jokern tycker jag är svårt att avgöra eftersom det enda jag tänkte på när han dök upp i filmen — i alla fall de första två timmarna (!) — var hans självmord. Jag fick känslan att eftersom han tog livet av sig själv så var hans prestation i filmen så jävla bra. Måste ha någonting med myten om den passionerade, lidande konstnären att göra, men efteråt tyckte jag ändå att Heath var det enda som jag kommer att komma ihåg framöver.
Vad fanns det annars då? Jag försöker komma på några saker men dialogen bestod mest av töntiga oneliners om maktfullkomlighet och en massa dravel om vem som egentligen var god och vem som egentligen var ond. Tråkigt med så dåligt manus. Där Batman begins hade ett nytt sätt att ta sig an myten om den flygande musen, där man lyckades skapa balans och spänning mellan de mörka och de ljusa krafterna och där miljöerna nästan uteslutande var väldigt stämningsfulla och mysiga (av vad jag kommer ihåg i alla fall) var den mörka riddaren raka motsatsen. Långtråkig, segdragen och inte särskilt spännande.
Rök utan eld

Den halvtaffliga handlingen består i huvudsak i att en avhoppare från maffian (Piven) ska skyddas av fbi-agenterna medan han ska röjas undan av de kontrakterade lönnmördarna. Alldeles så här enkelt är det inte, det kommer en liten skruv på slutet men i stora drag är detta vad det handlar om. Carnahan har uppenbarligen inte ett manus av samma klass som Quentin men lyckas ändå knåpa ihop en hel del spektakulär action. Karaktärerna är inte coola, de känns för överdrivna och alldeles för tråkstereotypa. De saknar trovärdighet och känns inte speciellt genomarbetade.
Något positivt med rullen är att den har snygg grafik (under eftertexterna) och bra musik (under hela filmen).
Mer är det inte, och det kan väl räcka ibland, men jag tyckte nog att det inte riktigt kändes tillräckligt. Vill man ha en ok sibyllafilm så kolla in Smokin' aces, annars skit i den...
Beware of Freeman
Varför ska man överhuvudtaget börja titta på den här? Morgan Freeman och John Cusack är med. För inte ställer väl så etablerade skådespelare upp i en film med så tunt manus.

Eeehh...
Jo, de gjorde visst det.
Jävla skitfilm.
Det känns som en fet Morgan Freeman-varning är berättigad. Mr Freeman har en antingen a) en kass agent eller b) en osund förkärlek för extremt dåliga manus eller c) så sitter han hemma i sitt feta mansion och kastar pil om vilket manus han skall välja, alltmedan han tokskrattar som värsta inlagda psykpatienten (läs Jack Nicholson i Gökboet) - i vilket fall som helst:
Nu är ni varnade.
If Freeman acts in movie chances are it sucks BIGTIME.
An Unfinished Sympathy

När eftertexterna rullade konstaterar jag att björnen som hette Bart, dessutom bidrog med bästa insatsen. Jag blev verkligen rörd av den, eller ja... Men varför sköt de aldrig björnskrället?
Kanske säger det en del om de andra. J-lo, Redford, Freeman det här var ingen höjdare. Visst Lopez hade/har/kommer jag aldrig att ha några förväntningar på. Men att Freeman kan ställa upp på ett sånt kasst manus. Så otroooooligt stereotypt.
Det räcker med rader för den här rullen. Mer förtjänar den inte.
The Queen

I övrigt är det kul med alla fina slott och turistmiljöer som utgör själva dekoren, de känns väldigt inspirerande. Själva storyn är väl sådär faktiskt, jag kunde nog inte bry mig mindre över hur kungahuset reagerar över tragedin. Kommer ihåg när det inträffade och det var väl samma axelryckning då, jaha liksom. Visst är det tråkigt och sorgligt med hetsen och alla papparazzon och så, men jag vet tusen andra scenarier som är mycket sorgligare än så och som definitivt skulle kvala in för lite av den enorma uppmärksamheten som det fick.
Så med risk för att låta lite torftig, tyckte jag att rullen vistt var bra, riktigt bra till och med och tänker främst då på Helen Mirren och de undersköna exklusiva miljöerna.
Sex på film

Eftersom jag också följer relations-tv-serien Tell Me You Love Me på Canal+ så slog det mig. Det är nämligen så att det finns en hel del sexscener i den serien som berättas ingående, och det är väldigt avklätt och mycket hud. Faktiskt precis på samma sätt som i Lust, Caution.
Förr i tiden så kallade man de här scenerna för mjukporr och de levde (inbillar jag mig) en undanskymd tillvaro mellan hårdporren och mainstreamfilmerna, men numera anses de alltså så rumsrena att den breda publiken är mogen att ta den till sig.
- Och vad då då? Jo, vad händer om ytterligare 10-20 år, kommer vi då att få se ocensurerade hårdporrscener i de stora Hollywoodproduktionerna? På samma sätt som det verkar orimligt idag, så var det faktsikt orimligt för tio år sedan att det skulle förekomma mjukporrscener på (den vanliga) bioduken.
Lust, Caution
Sedan hände ingenting.

Visst var det många karaktärer att hålla reda på och inga skådespelare jag kände igen. Vem skulle man fokusera på och vilka var bifigurer? Det kändes inte som att handlingen förflyttades framåt överhuvudtaget. Efter 30-40 minuter började jag att skruva på mig och en liten stund senare lämnade ett par salongen. Jag förstod dem - och tanken slog mig att göra likadant.
Bara kort därefter kom handlingen igång, storyn började så sakteliga att växa fram och man kunde börja skönja konturerna av berättelsen och dess kärna. Från det momentet, när de tillsammans flyttat in i huset, satt jag klistrad och hänförd av historien och stämningen som byggdes upp av de redan nämda miljöerna men också de inlevelsefulla karaktärsskildringarna, och framförallt då av de två huvudpersonerna.
Det här är en film som känns lite gammeldags i sitt sätt att berätta sin historia. Behöver jag skriva att den var uppfriskande befriad från hollywoodianska schablon-dramatiseringar? Visst var den lite seg i början, men det är ändå sympatiskt med filmer som vågar ta ta tid på sig, som bygger upp handlingen långsamt, som utmanar oss stressade konsumenter med ett gediget, genomarbetat och hederligt hantverk. När fick du det senast du gick på bio?
Utan att avslöja något om hur det slutar - för visst ska du gå och se den här filmen - måste jag bara skriva några ord om den stämningsfulla pianomusiken som nästan blev hypnotiserande. Vilken befrielse att slippa de vanliga bombastiska stråkmattorna. Den här musiken kompletterande handlingen och underströk känslan som slutet förmedlar på ett grymt bra sätt.
Jag lämnade bion berörd av filmen, av dess skönhet men också grymheten. De sjukt underbara miljöerna (verkligen!) och det otroliga skådespeleriet. Handlingen fast den inte var särskilt originell, men inte desto mindre en mästerligt berättad historia, låt vara med en väldigt lååång startsträcka...
The Cooler


Little Miss Sunshine

Karaktärerna var kraftigt stereotypiskt utmejslade med lite eller inget tredimensionellt djup, men den osannolikalika mixen av de olika personligheterna skapade en skön dynamik - det vill säga om man accepterar den tidigare nämda invändningen.
Efter att vi tittat färdigt på filmen var alla (åtta!) överens om att det inte fanns mycket att diskutera om.

Jag och Fatih?
Stämningen i Vid Himlens Utkant har samma melankoliska känsloläge som i Mot väggen. Den senare hade mer rebelliska karaktärer med den alkoholiserade, cyniska punkaren som misslyckas med att ta livet av sig, och den extremt hårt hållna, men väldigt partysugna muslimska flickan.
Exilturkar i Tyskland är en gemensam röd tråd för regissören, och landets eventuella medlemskap i Fort Europa kastar ständig skugga över handlingen. Bl.a i argumentet när den politiska aktivisten får avslag på sin asylsökan för att Turkiet när som helst kommer att gå med i EU. Går man med i EU så tar man ju inga politiska fångar, alltså finns det ingen anledning för politisk asyl.
Det muslimska patriarkatet gör sig också ständigt påmind, som när de två muslimska exilturkarna råkar höra att en av de prostituerade på horgatan de besöker säger något snabbt på turkiska. De söker genast upp henne efter arbetstid för att skrämma henne därifrån, noga påpekande något i stil med att turkiska kvinnor = muslimska kvinnor och de är minsann inga horor.
Trots detta, måste jag skriva att det är en vacker film, vilket speglas främst i de personliga porträtten. Inte vidare upplyftande kanske, men berättad på ett intressant som skapar empati för karaktärerna. En invändning som F hade är att den stannar av lite ibland, tappar fart i berättartempot, vilket jag också upplevde.
Avslutar min lilla reflektion med att konstatera att Kurz und schmerzlos är en helt annan typ av film än de två ovanstående. Nämligen något så simpelt som en hedelig gangsterfilm. En bra sådan. Jag och Fatih. Vem kunde tro det?