The Queen
Helen Mirrens tolkning känns makalös, det går inte en enda filmruta när jag reflekterar över att det faktiskt är en skådespelerska och inte det real deal som jag kollar på. I övrigt är det kul med alla fina slott och turistmiljöer som utgör själva dekoren, de känns väldigt inspirerande. Själva storyn är väl sådär faktiskt, jag kunde nog inte bry mig mindre över hur kungahuset reagerar över tragedin. Kommer ihåg när det inträffade och det var väl samma axelryckning då, jaha liksom. Visst är det tråkigt och sorgligt med hetsen och alla papparazzon och så, men jag vet tusen andra scenarier som är mycket sorgligare än så och som definitivt skulle kvala in för lite av den enorma uppmärksamheten som det fick.
Så med risk för att låta lite torftig, tyckte jag att rullen vistt var bra, riktigt bra till och med och tänker främst då på Helen Mirren och de undersköna exklusiva miljöerna.
Sex på film
Kom att tänka på det där med sexskildringar på film. Inte bara helt apropå faktiskt, utan efter att h
a sett Lust Caution som är omtalad för sitt utförliga illustrerande. I den tre timmar långa filmen förekommer sexscener som kanske varar i 3-4 minuter, och det är väldigt avklätt och mycket hud.
Eftersom jag också följer relations-tv-serien Tell Me You Love Me på Canal+ så slog det mig. Det är nämligen så att det finns en hel del sexscener i den serien som berättas ingående, och det är väldigt avklätt och mycket hud. Faktiskt precis på samma sätt som i Lust, Caution.
Förr i tiden så kallade man de här scenerna för mjukporr och de levde (inbillar jag mig) en undanskymd tillvaro mellan hårdporren och mainstreamfilmerna, men numera anses de alltså så rumsrena att den breda publiken är mogen att ta den till sig.
- Och vad då då? Jo, vad händer om ytterligare 10-20 år, kommer vi då att få se ocensurerade hårdporrscener i de stora Hollywoodproduktionerna? På samma sätt som det verkar orimligt idag, så var det faktsikt orimligt för tio år sedan att det skulle förekomma mjukporrscener på (den vanliga) bioduken.
a sett Lust Caution som är omtalad för sitt utförliga illustrerande. I den tre timmar långa filmen förekommer sexscener som kanske varar i 3-4 minuter, och det är väldigt avklätt och mycket hud. Eftersom jag också följer relations-tv-serien Tell Me You Love Me på Canal+ så slog det mig. Det är nämligen så att det finns en hel del sexscener i den serien som berättas ingående, och det är väldigt avklätt och mycket hud. Faktiskt precis på samma sätt som i Lust, Caution.
Förr i tiden så kallade man de här scenerna för mjukporr och de levde (inbillar jag mig) en undanskymd tillvaro mellan hårdporren och mainstreamfilmerna, men numera anses de alltså så rumsrena att den breda publiken är mogen att ta den till sig.
- Och vad då då? Jo, vad händer om ytterligare 10-20 år, kommer vi då att få se ocensurerade hårdporrscener i de stora Hollywoodproduktionerna? På samma sätt som det verkar orimligt idag, så var det faktsikt orimligt för tio år sedan att det skulle förekomma mjukporrscener på (den vanliga) bioduken.
Lust, Caution
Väldigt lååång film - nästan som ett epos faktiskt. Det första som slår mig är miljöerna. Otroligt inspirerande, detaljerade och stämningsfulla. Andra världskrigets Shanghai som är ockuperat av japanerna. Ganska omgående fick man känslan av att det här är påkostat, det här är en storfilm.
Sedan hände ingenting.
Visst var det många karaktärer att hålla reda på och inga skådespelare jag kände igen. Vem skulle man fokusera på och vilka var bifigurer? Det kändes inte som att handlingen förflyttades framåt överhuvudtaget. Efter 30-40 minuter började jag att skruva på mig och en liten stund senare lämnade ett par salongen. Jag förstod dem - och tanken slog mig att göra likadant.
Bara kort därefter kom handlingen igång, storyn började så sakteliga att växa fram och man kunde börja skönja konturerna av berättelsen och dess kärna. Från det momentet, när de tillsammans flyttat in i huset, satt jag klistrad och hänförd av historien och stämningen som byggdes upp av de redan nämda miljöerna men också de inlevelsefulla karaktärsskildringarna, och framförallt då av de två huvudpersonerna.
Det här är en film som känns lite gammeldags i sitt sätt att berätta sin historia. Behöver jag skriva att den var uppfriskande befriad från hollywoodianska schablon-dramatiseringar? Visst var den lite seg i början, men det är ändå sympatiskt med filmer som vågar ta ta tid på sig, som bygger upp handlingen långsamt, som utmanar oss stressade konsumenter med ett gediget, genomarbetat och hederligt hantverk. När fick du det senast du gick på bio?
Utan att avslöja något om hur det slutar - för visst ska du gå och se den här filmen - måste jag bara skriva några ord om den stämningsfulla pianomusiken som nästan blev hypnotiserande. Vilken befrielse att slippa de vanliga bombastiska stråkmattorna. Den här musiken kompletterande handlingen och underströk känslan som slutet förmedlar på ett grymt bra sätt.
Jag lämnade bion berörd av filmen, av dess skönhet men också grymheten. De sjukt underbara miljöerna (verkligen!) och det otroliga skådespeleriet. Handlingen fast den inte var särskilt originell, men inte desto mindre en mästerligt berättad historia, låt vara med en väldigt lååång startsträcka...
Sedan hände ingenting.
Visst var det många karaktärer att hålla reda på och inga skådespelare jag kände igen. Vem skulle man fokusera på och vilka var bifigurer? Det kändes inte som att handlingen förflyttades framåt överhuvudtaget. Efter 30-40 minuter började jag att skruva på mig och en liten stund senare lämnade ett par salongen. Jag förstod dem - och tanken slog mig att göra likadant.
Bara kort därefter kom handlingen igång, storyn började så sakteliga att växa fram och man kunde börja skönja konturerna av berättelsen och dess kärna. Från det momentet, när de tillsammans flyttat in i huset, satt jag klistrad och hänförd av historien och stämningen som byggdes upp av de redan nämda miljöerna men också de inlevelsefulla karaktärsskildringarna, och framförallt då av de två huvudpersonerna.
Det här är en film som känns lite gammeldags i sitt sätt att berätta sin historia. Behöver jag skriva att den var uppfriskande befriad från hollywoodianska schablon-dramatiseringar? Visst var den lite seg i början, men det är ändå sympatiskt med filmer som vågar ta ta tid på sig, som bygger upp handlingen långsamt, som utmanar oss stressade konsumenter med ett gediget, genomarbetat och hederligt hantverk. När fick du det senast du gick på bio?
Utan att avslöja något om hur det slutar - för visst ska du gå och se den här filmen - måste jag bara skriva några ord om den stämningsfulla pianomusiken som nästan blev hypnotiserande. Vilken befrielse att slippa de vanliga bombastiska stråkmattorna. Den här musiken kompletterande handlingen och underströk känslan som slutet förmedlar på ett grymt bra sätt.
Jag lämnade bion berörd av filmen, av dess skönhet men också grymheten. De sjukt underbara miljöerna (verkligen!) och det otroliga skådespeleriet. Handlingen fast den inte var särskilt originell, men inte desto mindre en mästerligt berättad historia, låt vara med en väldigt lååång startsträcka...
