Mythbusters - Heist Special
Mythbusters hade ett Heist Special. En heistfilm är i brist på bättre översättning en stötfilm, allstå att hjälten som är en tjuv, skall begå någon slags kupp. Kända heistfilmer är Mission Impossible, Oceans Eleven, Äventyraren Thomas Crown(The Thomas Crown Affair) m.fl.
I vilket fall som helst så skulle man testa om det faktiskt var möjligt att klättra uppför ett ventilationsschakt med hjälp av sugproppar eller (super)magneter, om det gick att vara superakrobatisk och dansa igenom de röda laserstrålarna utan att lösa ut alarmet och om det gick att ersätta den tryckkänsliga sensorn med endast en kniv och ett tuggumi. Sist men inte minst skulle de testa fasadklättring med sugproppstekniken...Ett riktigt underhållande program, jag fick en del sköna asgarv. Speciellt försöken i ventilationstrumman var roliga, fastän de fick tekniken att fungera till slut så var det inte direkt ljudlöst eller ninjastyle om man säger så...
Lasergrejen var rolig också mestadels eftersom man faktiskt inte alls använder sig av den tekniken irl, utan mer av infraröda strålar som är ännu svårare att upptäcka. Behöver jag skriva att de misslyckades...
Lasergrejen var rolig också mestadels eftersom man faktiskt inte alls använder sig av den tekniken irl, utan mer av infraröda strålar som är ännu svårare att upptäcka. Behöver jag skriva att de misslyckades...
The Cooler
William H Macy, ni vet bilförsäljaren från bröderna Coens Fargo spelar huvudrollen i denna osannolika film.
Bernie är inte bara den olyckligaste personen i Las Vegas utan också den med erkänt mest otur. Han har faktiskt så mycket otur att den tas för ett karaktärsdrag och kvalificerar honom för ett jobb som en "cooler" på dekadenta Shangri-La kasinot. Hans arbetsuppgift är att kyla ner personer som det går för bra för. Detta gör han genom att bara infinna sig vid bordet eller genom att råka röra vid den tursamme spelaren. Effekten är omedelbar.
Det här är grundförutsättningen för filmen, och jag hade inte för avsikt att se den men när den var slut kom jag på att det faktiskt inte hade gått att slita sig. Inte världsklass, men den unika storyn bärs upp på ett fullständigt trovärdigt sätt genom herr Macys sätt att tolka rollen. Känns som en paradroll för honom. Alec Baldwin gör också ett bra porträtt av den konservative och högst tvivelaktige bossen för kasinot.
Bernie är inte bara den olyckligaste personen i Las Vegas utan också den med erkänt mest otur. Han har faktiskt så mycket otur att den tas för ett karaktärsdrag och kvalificerar honom för ett jobb som en "cooler" på dekadenta Shangri-La kasinot. Hans arbetsuppgift är att kyla ner personer som det går för bra för. Detta gör han genom att bara infinna sig vid bordet eller genom att råka röra vid den tursamme spelaren. Effekten är omedelbar.Det här är grundförutsättningen för filmen, och jag hade inte för avsikt att se den men när den var slut kom jag på att det faktiskt inte hade gått att slita sig. Inte världsklass, men den unika storyn bärs upp på ett fullständigt trovärdigt sätt genom herr Macys sätt att tolka rollen. Känns som en paradroll för honom. Alec Baldwin gör också ett bra porträtt av den konservative och högst tvivelaktige bossen för kasinot.Dexter
Introt till Dexter
Fetast just nu.
Musiken. Ljudeffekterna. Färgerna. Temat.
Definitivt den här veckans Atomic Super Kick!
Kolla här.
Fetast just nu.
Musiken. Ljudeffekterna. Färgerna. Temat.
Definitivt den här veckans Atomic Super Kick!
Kolla här.
Little Miss Sunshine
Såg en amerikansk indiekomedi i lördags - ovan nämnda. Independent eftersom det inte var några speciella skådespelare som man kände igen, i alla fall inte till namn. En av huvudpersonerna blev snabbt "...killen som liknar Ayatollan av Iran". 
Karaktärerna var kraftigt stereotypiskt utmejslade med lite eller inget tredimensionellt djup, men den osannolikalika mixen av de olika personligheterna skapade en skön dynamik - det vill säga om man accepterar den tidigare nämda invändningen.
Efter att vi tittat färdigt på filmen var alla (åtta!) överens om att det inte fanns mycket att diskutera om.
En film som är kritisk till det där med skönhetstävlingar för barn, vilket man kunde räkna ut redan efter att ha hört titeln, men som inte var det huvudsakliga syftet med filmen. Ironi, självinsikt och drift med (vissa delar) av det amerikanska samhället hamnar på pluskontot tillsammans men den osannolika storyn. På minussidan hittar vi de ibland lite för tvådimensionella karaktärerna men på det stora hela en väldigt underhållande film.
Karaktärerna var kraftigt stereotypiskt utmejslade med lite eller inget tredimensionellt djup, men den osannolikalika mixen av de olika personligheterna skapade en skön dynamik - det vill säga om man accepterar den tidigare nämda invändningen.
Efter att vi tittat färdigt på filmen var alla (åtta!) överens om att det inte fanns mycket att diskutera om.
En film som är kritisk till det där med skönhetstävlingar för barn, vilket man kunde räkna ut redan efter att ha hört titeln, men som inte var det huvudsakliga syftet med filmen. Ironi, självinsikt och drift med (vissa delar) av det amerikanska samhället hamnar på pluskontot tillsammans men den osannolika storyn. På minussidan hittar vi de ibland lite för tvådimensionella karaktärerna men på det stora hela en väldigt underhållande film.Välkommen till veckans...Atomic Super Kick!
Här kommer jag att skriva om sånt som ger mig energi, eller i alla fall två av de saker som ger mig kraft och lust; nämligen film och musik. Tanken är att jag varje vecka skall utse det som varit bäst i min mediekonsumtion under de gångna sju dagarna, det som har gett mig någon sorts kick, vare sig det är uppmuntrande, sorgligt, roligt eller ja... Jag tror att ni fattar. Helt enkelt - veckans Atomic Super Kick.
Jag och Fatih?
Efter att ha sett Kurz und schmerzlos eller Short Sharp Shock som den engelska översättningen lyder känner jag mig manad till lite reflektion över Fatih Akin (var kom han ifrån? Jag menar, Egentligen. Och varför har jag helt plötsligt sett tre filmer av honom på mindre än en månad?), och filmen vi såg i lördags. F och jag, är vi då.
Stämningen i Vid Himlens Utkant har samma melankoliska känsloläge som i Mot väggen. Den senare hade mer rebelliska karaktärer med den alkoholiserade, cyniska punkaren som misslyckas med att ta livet av sig, och den extremt hårt hållna, men väldigt partysugna muslimska flickan.
Exilturkar i Tyskland är en gemensam röd tråd för regissören, och landets eventuella medlemskap i Fort Europa kastar ständig skugga över handlingen. Bl.a i argumentet när den politiska aktivisten får avslag på sin asylsökan för att Turkiet när som helst kommer att gå med i EU. Går man med i EU så tar man ju inga politiska fångar, alltså finns det ingen anledning för politisk asyl.
Det muslimska patriarkatet gör sig också ständigt påmind, som när de två muslimska exilturkarna råkar höra att en av de prostituerade på horgatan de besöker säger något snabbt på turkiska. De söker genast upp henne efter arbetstid för att skrämma henne därifrån, noga påpekande något i stil med att turkiska kvinnor = muslimska kvinnor och de är minsann inga horor.
Trots detta, måste jag skriva att det är en vacker film, vilket speglas främst i de personliga porträtten. Inte vidare upplyftande kanske, men berättad på ett intressant som skapar empati för karaktärerna. En invändning som F hade är att den stannar av lite ibland, tappar fart i berättartempot, vilket jag också upplevde.
Avslutar min lilla reflektion med att konstatera att Kurz und schmerzlos är en helt annan typ av film än de två ovanstående. Nämligen något så simpelt som en hedelig gangsterfilm. En bra sådan. Jag och Fatih. Vem kunde tro det?
Stämningen i Vid Himlens Utkant har samma melankoliska känsloläge som i Mot väggen. Den senare hade mer rebelliska karaktärer med den alkoholiserade, cyniska punkaren som misslyckas med att ta livet av sig, och den extremt hårt hållna, men väldigt partysugna muslimska flickan.
Exilturkar i Tyskland är en gemensam röd tråd för regissören, och landets eventuella medlemskap i Fort Europa kastar ständig skugga över handlingen. Bl.a i argumentet när den politiska aktivisten får avslag på sin asylsökan för att Turkiet när som helst kommer att gå med i EU. Går man med i EU så tar man ju inga politiska fångar, alltså finns det ingen anledning för politisk asyl.
Det muslimska patriarkatet gör sig också ständigt påmind, som när de två muslimska exilturkarna råkar höra att en av de prostituerade på horgatan de besöker säger något snabbt på turkiska. De söker genast upp henne efter arbetstid för att skrämma henne därifrån, noga påpekande något i stil med att turkiska kvinnor = muslimska kvinnor och de är minsann inga horor.
Trots detta, måste jag skriva att det är en vacker film, vilket speglas främst i de personliga porträtten. Inte vidare upplyftande kanske, men berättad på ett intressant som skapar empati för karaktärerna. En invändning som F hade är att den stannar av lite ibland, tappar fart i berättartempot, vilket jag också upplevde.
Avslutar min lilla reflektion med att konstatera att Kurz und schmerzlos är en helt annan typ av film än de två ovanstående. Nämligen något så simpelt som en hedelig gangsterfilm. En bra sådan. Jag och Fatih. Vem kunde tro det?
