Jag och Fatih?
Efter att ha sett Kurz und schmerzlos eller Short Sharp Shock som den engelska översättningen lyder känner jag mig manad till lite reflektion över Fatih Akin (var kom han ifrån? Jag menar, Egentligen. Och varför har jag helt plötsligt sett tre filmer av honom på mindre än en månad?), och filmen vi såg i lördags. F och jag, är vi då.
Stämningen i Vid Himlens Utkant har samma melankoliska känsloläge som i Mot väggen. Den senare hade mer rebelliska karaktärer med den alkoholiserade, cyniska punkaren som misslyckas med att ta livet av sig, och den extremt hårt hållna, men väldigt partysugna muslimska flickan.
Exilturkar i Tyskland är en gemensam röd tråd för regissören, och landets eventuella medlemskap i Fort Europa kastar ständig skugga över handlingen. Bl.a i argumentet när den politiska aktivisten får avslag på sin asylsökan för att Turkiet när som helst kommer att gå med i EU. Går man med i EU så tar man ju inga politiska fångar, alltså finns det ingen anledning för politisk asyl.
Det muslimska patriarkatet gör sig också ständigt påmind, som när de två muslimska exilturkarna råkar höra att en av de prostituerade på horgatan de besöker säger något snabbt på turkiska. De söker genast upp henne efter arbetstid för att skrämma henne därifrån, noga påpekande något i stil med att turkiska kvinnor = muslimska kvinnor och de är minsann inga horor.
Trots detta, måste jag skriva att det är en vacker film, vilket speglas främst i de personliga porträtten. Inte vidare upplyftande kanske, men berättad på ett intressant som skapar empati för karaktärerna. En invändning som F hade är att den stannar av lite ibland, tappar fart i berättartempot, vilket jag också upplevde.
Avslutar min lilla reflektion med att konstatera att Kurz und schmerzlos är en helt annan typ av film än de två ovanstående. Nämligen något så simpelt som en hedelig gangsterfilm. En bra sådan. Jag och Fatih. Vem kunde tro det?
Stämningen i Vid Himlens Utkant har samma melankoliska känsloläge som i Mot väggen. Den senare hade mer rebelliska karaktärer med den alkoholiserade, cyniska punkaren som misslyckas med att ta livet av sig, och den extremt hårt hållna, men väldigt partysugna muslimska flickan.
Exilturkar i Tyskland är en gemensam röd tråd för regissören, och landets eventuella medlemskap i Fort Europa kastar ständig skugga över handlingen. Bl.a i argumentet när den politiska aktivisten får avslag på sin asylsökan för att Turkiet när som helst kommer att gå med i EU. Går man med i EU så tar man ju inga politiska fångar, alltså finns det ingen anledning för politisk asyl.
Det muslimska patriarkatet gör sig också ständigt påmind, som när de två muslimska exilturkarna råkar höra att en av de prostituerade på horgatan de besöker säger något snabbt på turkiska. De söker genast upp henne efter arbetstid för att skrämma henne därifrån, noga påpekande något i stil med att turkiska kvinnor = muslimska kvinnor och de är minsann inga horor.
Trots detta, måste jag skriva att det är en vacker film, vilket speglas främst i de personliga porträtten. Inte vidare upplyftande kanske, men berättad på ett intressant som skapar empati för karaktärerna. En invändning som F hade är att den stannar av lite ibland, tappar fart i berättartempot, vilket jag också upplevde.
Avslutar min lilla reflektion med att konstatera att Kurz und schmerzlos är en helt annan typ av film än de två ovanstående. Nämligen något så simpelt som en hedelig gangsterfilm. En bra sådan. Jag och Fatih. Vem kunde tro det?
Kommentarer
Trackback
