Avatar
Gick och såg Avatar utan några som helst förväntningar, snarare med en slags nyfikenhet.
F hade i sin oändliga vishet bara kallt konstaterat att den skulle ses på bio med ett lite lurigt leende, men utan att specificera något närmare. Kassarekord och fullsatt Royalsalong kväll efter kväll, även på vilken sur vardag som helst. Till och med den mest svårflörtade och trögtänkta inser ju att här har det hänt något.
Ändå är
jag väldigt skeptisk och hade i vanlig ordning missat hajpen. Jag är dessutom tillräckligt gammal för att ha upplevt TV-Piraterna och som en logisk följd av det eländet lider av en kronisk misstänksamhet av själva fenomenet 3D med tillhörande glasögon. Det verkar som om jag nu har blivit botad åtminstone till en viss del. För det har onekligen blivit avsevärt mycket bättre. Framförallt så tillför den nya 3Dn ytterligare en dimension (4D?) till fantasivärlden som målas upp i Avatar. Det blir det där berömda lilla extra som gör upplevelsen så komplett och fullständigt medryckande.
För jag måste tacka herr Cameron för att han stundtals lyckades få mig att känna mig som ett barn på bio igen. Färgerna, fantasin, uppfinnesrikedomen, djuren, människorna, miljöerna, de sprakande ljusshowerna och visuella effekterna. När hade man den upplevelsen senast på en biograf? Visst känner man igen element från tidigare filmer, med Ripley eller jag menar Sigourney Weaver och rymdtemat och bara där hade funnits material att spinna vidare på och göra urvattnade uppföljare, men det görs inga billiga poänger av det. Djupanalys av storyn får göras någon annan gång, jag nöjer med att konstatera att årets (årtiondets?) bioupplevelse kom tidigt i år, redan i januari.
Toruk Makto kallar, nu måste jag dra...
F hade i sin oändliga vishet bara kallt konstaterat att den skulle ses på bio med ett lite lurigt leende, men utan att specificera något närmare. Kassarekord och fullsatt Royalsalong kväll efter kväll, även på vilken sur vardag som helst. Till och med den mest svårflörtade och trögtänkta inser ju att här har det hänt något.
Ändå är
jag väldigt skeptisk och hade i vanlig ordning missat hajpen. Jag är dessutom tillräckligt gammal för att ha upplevt TV-Piraterna och som en logisk följd av det eländet lider av en kronisk misstänksamhet av själva fenomenet 3D med tillhörande glasögon. Det verkar som om jag nu har blivit botad åtminstone till en viss del. För det har onekligen blivit avsevärt mycket bättre. Framförallt så tillför den nya 3Dn ytterligare en dimension (4D?) till fantasivärlden som målas upp i Avatar. Det blir det där berömda lilla extra som gör upplevelsen så komplett och fullständigt medryckande.För jag måste tacka herr Cameron för att han stundtals lyckades få mig att känna mig som ett barn på bio igen. Färgerna, fantasin, uppfinnesrikedomen, djuren, människorna, miljöerna, de sprakande ljusshowerna och visuella effekterna. När hade man den upplevelsen senast på en biograf? Visst känner man igen element från tidigare filmer, med Ripley eller jag menar Sigourney Weaver och rymdtemat och bara där hade funnits material att spinna vidare på och göra urvattnade uppföljare, men det görs inga billiga poänger av det. Djupanalys av storyn får göras någon annan gång, jag nöjer med att konstatera att årets (årtiondets?) bioupplevelse kom tidigt i år, redan i januari.
Toruk Makto kallar, nu måste jag dra...
Episkt
Jag känner att jag måste skriva ner några meningar om de senaste veckornas konsumtion. Det har nämligen varit några fullträffar på den senaste tiden som det skulle vara kriminellt att låta passera obemärkta.
Jag börjar med den senaste tidens outtömliga källa till underhållning som nu har kommit till sitt slut, efter sju(!)
fantastiska säsonger, som inte en enda gång har känts tråkig eller att de har harvat på i samma gamla spår. En känsla som kom krypande redan efter den fjärde säsongen i Sopranos. Nej, jag menar såklart världens bästa polisserie, alla kategorier utan konkurrens; The Shield! Sjunde och sista omgången innebar en värdig avslutning med fortsatt nagelbitande spänning och en final som helt enkelt är bortom vad man skulle kunna våga hoppas på. Tack för det HBO, den eviga kvalitetsserie-producenten och tack för det Shawn Ryan, seriens skapare!
Jag börjar med den senaste tidens outtömliga källa till underhållning som nu har kommit till sitt slut, efter sju(!)
fantastiska säsonger, som inte en enda gång har känts tråkig eller att de har harvat på i samma gamla spår. En känsla som kom krypande redan efter den fjärde säsongen i Sopranos. Nej, jag menar såklart världens bästa polisserie, alla kategorier utan konkurrens; The Shield! Sjunde och sista omgången innebar en värdig avslutning med fortsatt nagelbitande spänning och en final som helt enkelt är bortom vad man skulle kunna våga hoppas på. Tack för det HBO, den eviga kvalitetsserie-producenten och tack för det Shawn Ryan, seriens skapare!Det andra episka som finns att rapportera öses ur samma och redan nämnda källa HBO. Nu pratar jag om Entourage som med den femte säsongen återtagit sin lite falnande gloria och fullständigt återupprättat sin forna glans. Femte omgången var nämligen en återgång till det som en gång gjorde den så bra. Sista avsnittet, som verkligen verkar vara det sista även om det inte finns någon info ännu om det är sant eller ej, är också den en naturlig och fenomenal avslutning. Bitar som faller på plats, cirklar som sluts fast med drömmarna - som hela tiden varit en motor i serien - intakta. De avslutar med själva kärnan i det som har utgjort den stora lockelsen åtminstone för mig, det där amerikanska paradigmet ni vet om att hålla drömmen vid liv. Klichéartat som skriker av kapitalistisk transparans, men också just därför så rätt och så skönt.
I'm Not There
Satt och tittade på I'm Not There med några vänner och kom på mig själv efteråt när vi diskuterade filmen hur irriterad jag blev när den blev kritiserad och på vilka grunder. Jag tyckte otroligt mycket om den och blev samtidigt väldigt inspirerad av den. Kan överhuvud taget inte komma ihåg när det hände senast efter att ha sett en film.
Men då slog det mig varför jag surnade till; inte för att kritiken marginaliserade en film med ett sådant fantastiskt bildspråk, inte för några enstaka, enkelspårigt raljerande kommentarer om att den var lite svårtillgånglig och arty, utan snarare - vilket jag inte förstod förrän dagen efter - insåg jag inte själv hur mycket fan jag är till Bob Dylan. Hur mycket jag faktiskt uppskattar honom som artist och hans musik.
Jag har alltid varit lite reserverad i min hållning till honom, och som varje Bob Dylan-fan vet så är det inte så enkelt som att förhålla sig till bara en artist, utan snarare - som filmen visade på ett fullkomligt briljant sätt - flera artister. Plötsligt gick det upp för mig varför det inte går att bara säga om man diggar Dylan eller inte, bilden av honom är så väldigt mångfacetterad, myterna likaså och musiken varierar fullständigt mellan olika tidsperioder. Samtidigt som det finns en kärna i rebellen som alltid går sin egen väg, och som är mot etablissemanget som man sa på 60-talet. Att hela tiden göra sin grej är en del av hans oemotståndliga charm, men även det som gör att han har perioder där han känns som en gaggig, sur och ointressant gubbe.
Han har ju ett carte blanche när det gäller skivkontrakt och det med all rätt efter att hans första skivutgivningar i början på 60-talet gett honom legendstatus. Det finns liksom ingen som kan säga till honom vad han kan eller ska ge ut eller inte. Jag skulle i alla fall vilja se den skivbolagsperson som nekar ett skivsläpp med honom med motiveringen att materialet inte håller måttet. Tanken är såklart fullständigt absurd, vilket också bekräftas i en intervju jag snappade upp på youtube. Det var till och med så att Mr Zimmerman medvetet gav ut mindre nogräknade skivor. Jaja, kanske en efterhandskonstruktion, men ni förstår poängen.
Filmen I'm Not There har som jag skrev inledningsvis ett otroligt vackert bildspråk. Det är effektivt och väldigt beskrivande vilket är en nödvändighet eftersom narrativet är cirkulärt istället för linjärt. Fem olika skådespelare gestaltar olika epoker ur hans liv och alla bidrar med grymma tolkningar, kanske med undantag av Richard Gere. Cate Blanchet gör ett fullkomligt underbart porträtt av den trådsmale, kedjerökande och rebelliske 60-talsdylan, som konstant förbryllar journalisterna med svårtolkade, respektlösa citat. Sekvensen med happy-go-lucky Beatles på lsd som med kullerbyttor tar sig igenom 10 sekunder av filmer är underbar, scenen som illustrerar publikens ilska när maestro pluggar in gitarren är klockren och klanderfritt framförd.
Kritiken mot den då är väl att den inte är lämplig som en introduktion till Dylan. För det är den kanske för komplex och arty som mina vänner tyckte. Det finns tusen andra bättre ingångar till hans musik än just den här filmen, av vilka en är den här bloggen. Däremot så har ju människan redan en stor skara anhängare som är mer eller mindre fans, och för dessa finns det faktiskt ingen anledning att låta bli att se filmen.
Men då slog det mig varför jag surnade till; inte för att kritiken marginaliserade en film med ett sådant fantastiskt bildspråk, inte för några enstaka, enkelspårigt raljerande kommentarer om att den var lite svårtillgånglig och arty, utan snarare - vilket jag inte förstod förrän dagen efter - insåg jag inte själv hur mycket fan jag är till Bob Dylan. Hur mycket jag faktiskt uppskattar honom som artist och hans musik.
Jag har alltid varit lite reserverad i min hållning till honom, och som varje Bob Dylan-fan vet så är det inte så enkelt som att förhålla sig till bara en artist, utan snarare - som filmen visade på ett fullkomligt briljant sätt - flera artister. Plötsligt gick det upp för mig varför det inte går att bara säga om man diggar Dylan eller inte, bilden av honom är så väldigt mångfacetterad, myterna likaså och musiken varierar fullständigt mellan olika tidsperioder. Samtidigt som det finns en kärna i rebellen som alltid går sin egen väg, och som är mot etablissemanget som man sa på 60-talet. Att hela tiden göra sin grej är en del av hans oemotståndliga charm, men även det som gör att han har perioder där han känns som en gaggig, sur och ointressant gubbe.
Han har ju ett carte blanche när det gäller skivkontrakt och det med all rätt efter att hans första skivutgivningar i början på 60-talet gett honom legendstatus. Det finns liksom ingen som kan säga till honom vad han kan eller ska ge ut eller inte. Jag skulle i alla fall vilja se den skivbolagsperson som nekar ett skivsläpp med honom med motiveringen att materialet inte håller måttet. Tanken är såklart fullständigt absurd, vilket också bekräftas i en intervju jag snappade upp på youtube. Det var till och med så att Mr Zimmerman medvetet gav ut mindre nogräknade skivor. Jaja, kanske en efterhandskonstruktion, men ni förstår poängen.
Filmen I'm Not There har som jag skrev inledningsvis ett otroligt vackert bildspråk. Det är effektivt och väldigt beskrivande vilket är en nödvändighet eftersom narrativet är cirkulärt istället för linjärt. Fem olika skådespelare gestaltar olika epoker ur hans liv och alla bidrar med grymma tolkningar, kanske med undantag av Richard Gere. Cate Blanchet gör ett fullkomligt underbart porträtt av den trådsmale, kedjerökande och rebelliske 60-talsdylan, som konstant förbryllar journalisterna med svårtolkade, respektlösa citat. Sekvensen med happy-go-lucky Beatles på lsd som med kullerbyttor tar sig igenom 10 sekunder av filmer är underbar, scenen som illustrerar publikens ilska när maestro pluggar in gitarren är klockren och klanderfritt framförd.
Kritiken mot den då är väl att den inte är lämplig som en introduktion till Dylan. För det är den kanske för komplex och arty som mina vänner tyckte. Det finns tusen andra bättre ingångar till hans musik än just den här filmen, av vilka en är den här bloggen. Däremot så har ju människan redan en stor skara anhängare som är mer eller mindre fans, och för dessa finns det faktiskt ingen anledning att låta bli att se filmen.
Wilsons nya
Hennes debut 'Love and Youth' spelades flitigt i vårt hem sommaren för två-tre år sedan. Ny är Jenny Wilson aktuell med uppföljaren 'Hardships!' som släpps i slutet av februari på egna bolaget Gold Medal Recordings. Singelsläppet 'The Wooden Chair' är en sval och cool r&b låt med bombastisk och storslagen refräng. För en redan frälst är det inga som helst problem att fortsätta att vara ett Jenny Wilson-fan. Låten borde också kunna tilltala en ny stor publik. Lyssna själva på myspace!
Aaaaaaaaaaahhhhhhh
[An-two-rasche]
Dubbelavsnitt med de gamla favoriterna Ari Gold, Vincent Chase, Turtle, E(ric) och Drama är ett skönt återseende. Det var ett tag sedan nu och serien börjar att falla i glömska, men direkt blir man varse om varför man älskar programmet. Jep, det är för Jeremy Piven och hans vansinniga utskällningar, det är för Adrian Greniers sköna slackerstil och det är för kompisgänget som håller ihop med och utan struliga relatio
ner. Men framförallt är det för rockstjärnelivet som de lever med feta bilar, lyxiga fester, grymma vacation-spots och snygga brudar.
Var det någon som sa ytlig?
ner. Men framförallt är det för rockstjärnelivet som de lever med feta bilar, lyxiga fester, grymma vacation-spots och snygga brudar. Var det någon som sa ytlig?
If I Had a Heart
Karin Dreijer, systern från The Knife, gör en soloskiva. Första singelsläppet heter 'If I Had a Heart' och lyssnar gör du här.
Med ett suggestivt driv som hämtat från maskinrummet på en ubåt, ligger groovet och pyr i bakgrunden. Sedan tar en nedpitchad röst vid som är dubbad med en viskande dito och det hela bjuder på sådan atmosfär att jag får gåshud. Det här ska upplevas, ingen beskrivning i världen kan göra den rättvisa.
Lyssna på Fever Rays myspace, som sagt!
Med ett suggestivt driv som hämtat från maskinrummet på en ubåt, ligger groovet och pyr i bakgrunden. Sedan tar en nedpitchad röst vid som är dubbad med en viskande dito och det hela bjuder på sådan atmosfär att jag får gåshud. Det här ska upplevas, ingen beskrivning i världen kan göra den rättvisa.
Lyssna på Fever Rays myspace, som sagt!
Hot fuzz
är en brittisk film, ja splatterkomedi faktiskt. Visste inte så mycket om den när jag började kolla och desto bättre. Det finns inget som kan förstöra en bra film på samma sätt som höga förväntningar. Därför hatar jag av princip långa trailers. Så 
mycket att jag faktiskt brukar blunda om jag inte kan stänga av, om jag är på bio eller nått. Jag är 36 år. Jag blundar om det kommer alltför långa trailers på filmer som jag redan vet med mig att jag kommer se. Men det är ju störigt som tusan, hela idén känns så kontraproduktiv. För att övertyga personer som är ljummet inställda från början så visar man det absolut fräckaste i hela filmen och sedan efter att man sett rullen så kan man bara kallt konstatera just det. Säkert bra för storleken på publiken men det är inte bra för den enskilde konsumenten. Kapitalismen i ett nötskal. Det viktiga är inte upplevelsen, utan endast inkomsterna.
Hot fuzz ja, vad kan jag skriva om den utan att förstöra alltför mycket? Brittisk humor, splatter fast under förevändning av att vara en vanlig polisfilm. Går du igång på det så är detta en måstefilm.
mycket att jag faktiskt brukar blunda om jag inte kan stänga av, om jag är på bio eller nått. Jag är 36 år. Jag blundar om det kommer alltför långa trailers på filmer som jag redan vet med mig att jag kommer se. Men det är ju störigt som tusan, hela idén känns så kontraproduktiv. För att övertyga personer som är ljummet inställda från början så visar man det absolut fräckaste i hela filmen och sedan efter att man sett rullen så kan man bara kallt konstatera just det. Säkert bra för storleken på publiken men det är inte bra för den enskilde konsumenten. Kapitalismen i ett nötskal. Det viktiga är inte upplevelsen, utan endast inkomsterna. Hot fuzz ja, vad kan jag skriva om den utan att förstöra alltför mycket? Brittisk humor, splatter fast under förevändning av att vara en vanlig polisfilm. Går du igång på det så är detta en måstefilm.
En halv bra skräckis
Helgens feature blev en Stephen King-skräckis regisserad av svensken Mikael Håfström (Ondskan) och med John Cusack som huvudaktör. Jag är ingen stor konsument av skräckfilmer eller rysare, snarare tvärtom. Men efter milstolpen The Shining har intresset vaknat igen, om än bara lite grand.
I den lilla huvudrollen spelar Samuel L Jackson, och med den äran. Skådespelet är det inget fel på i filmen, Cusack gör en godkänd insats, fast genren kräver nästan excellens för att lyckas förmedla några ruskiga känslor.
Den börjar bra och stämningsfullt. Håfström bygger sakta men säkert upp handlingen kring spökförfattaren eller spökhotellsrecensenten Cusack och hans hälsosamma skepticism inför det övernaturliga. Det flyter på fint tills han blir introducerad för hotellföreståndaren där det övernaturligt onda rummet 1408 återfinns. Hotellchefen spelas av Jackson som bygger på myten om ondskans eget lilla krypin och det är en så bra uppladdning inför det avgörande momentet; när de delar hiss upp till fjortonde och Jackson vägrar att stiga ur hissen eftersom han inte vill komma närmare rummet än så. Det gör däremot John Cusacks karaktär Mike Enslin och filmen håller bra klass i ungefär 10 minuter till.
Sedan börjar det tyvärr att flippa ut, och det som började som en potentiellt skön skräckis slutar med att man sitter och
småflinar lite åt den rent av löjliga händelseutvecklingen. Visst finns det enstaka bra moment, klassiska mardrömsscener till och med och den är snyggt gjord. För att man däremot ska kunna känna de kalla kårarna måste handlingen ha lite verklighetsanknytning, det känns som elementärt eftersom genrens stora genomslagskraft bygger på att man ska kunna identifiera sig med offret, att man ska kunna få känslan att det kanske skulle kunna ha hänt mig. Men efter tio minuter i det hotellrummet finns det ingen sådan känsla längre. Tyvärr skriver jag, för fram tills dess var den en väldigt mysig film, med bra potential och den kunde verkligen ha blivit så mycket bättre.
Så.
En halv bra film kommer man inte långt med. The Shining är bättre och eftersom jag inte ser så många rysare så jag kan nog inte rekommendera någon annan istället. Se The Shining alltså, men skit i 1408.
I den lilla huvudrollen spelar Samuel L Jackson, och med den äran. Skådespelet är det inget fel på i filmen, Cusack gör en godkänd insats, fast genren kräver nästan excellens för att lyckas förmedla några ruskiga känslor.
Den börjar bra och stämningsfullt. Håfström bygger sakta men säkert upp handlingen kring spökförfattaren eller spökhotellsrecensenten Cusack och hans hälsosamma skepticism inför det övernaturliga. Det flyter på fint tills han blir introducerad för hotellföreståndaren där det övernaturligt onda rummet 1408 återfinns. Hotellchefen spelas av Jackson som bygger på myten om ondskans eget lilla krypin och det är en så bra uppladdning inför det avgörande momentet; när de delar hiss upp till fjortonde och Jackson vägrar att stiga ur hissen eftersom han inte vill komma närmare rummet än så. Det gör däremot John Cusacks karaktär Mike Enslin och filmen håller bra klass i ungefär 10 minuter till.
Sedan börjar det tyvärr att flippa ut, och det som började som en potentiellt skön skräckis slutar med att man sitter och
småflinar lite åt den rent av löjliga händelseutvecklingen. Visst finns det enstaka bra moment, klassiska mardrömsscener till och med och den är snyggt gjord. För att man däremot ska kunna känna de kalla kårarna måste handlingen ha lite verklighetsanknytning, det känns som elementärt eftersom genrens stora genomslagskraft bygger på att man ska kunna identifiera sig med offret, att man ska kunna få känslan att det kanske skulle kunna ha hänt mig. Men efter tio minuter i det hotellrummet finns det ingen sådan känsla längre. Tyvärr skriver jag, för fram tills dess var den en väldigt mysig film, med bra potential och den kunde verkligen ha blivit så mycket bättre.Så.
En halv bra film kommer man inte långt med. The Shining är bättre och eftersom jag inte ser så många rysare så jag kan nog inte rekommendera någon annan istället. Se The Shining alltså, men skit i 1408.
Fade To Black / Knocked Up
Tänkte skriva några rader om helgens trivialtittande: I fredags kollade vi på Fade To Black med bl.a. en av mina alltime favourites Christoffer Walken i en biroll. Den handlar om Orson Welles som kommer till efterkrigstidens Italien för att komma bort från sitt upplösta äktenskap med Rita Hayworth, och för att få igång sin karriär igen. En person dör under filminspelningen och Mr Welles misstänker att det rör sig om ett mord.
Det här är en deckarfilm med ett sargat Italien efter andra världskriget som dekor som bjuder på mycket stämningsfulla, dekadenta miljöer men även, eftersom handlingen utspelar sig bland överklassen, en del fina slott och herresäten.
Danny Huston gör en bra insats som finkänslig, överklasslyngel med konstnärliga ambitioner - Orson - på ständig kollisionskurs med sin utsedde inhemske guide/chaufför/livvakt. Att herr Walken gör en bra insats känns nästan onödigt att skriva eftersom det är regel utan undantag.
En bra film med spännande intriger, mysiga miljöer och även en del storpolitiska infallsvinklar.
I lördags såg vi komedin Knocked Up, som är gjord av skaparna till mycket uppskattade The 40 Year Old Virgin. Med detta i minnet blev i alla fall jag besviken, då jag hade väntat mig en mer tillspetsad komedi. Istället fick vi en söt feelgood film nästan i stil med den fula ankungen. Visst var den lite småkul här och där, men lämnade inget större intryck efter sig.
Det här är en deckarfilm med ett sargat Italien efter andra världskriget som dekor som bjuder på mycket stämningsfulla, dekadenta miljöer men även, eftersom handlingen utspelar sig bland överklassen, en del fina slott och herresäten.
Danny Huston gör en bra insats som finkänslig, överklasslyngel med konstnärliga ambitioner - Orson - på ständig kollisionskurs med sin utsedde inhemske guide/chaufför/livvakt. Att herr Walken gör en bra insats känns nästan onödigt att skriva eftersom det är regel utan undantag. En bra film med spännande intriger, mysiga miljöer och även en del storpolitiska infallsvinklar.
I lördags såg vi komedin Knocked Up, som är gjord av skaparna till mycket uppskattade The 40 Year Old Virgin. Med detta i minnet blev i alla fall jag besviken, då jag hade väntat mig en mer tillspetsad komedi. Istället fick vi en söt feelgood film nästan i stil med den fula ankungen. Visst var den lite småkul här och där, men lämnade inget större intryck efter sig.
The Shield
Jag har hört att det sägs att The Wire är världens bästa polis-tv-serie. Jag har inte sett en sekund av den, men däremot så fastnade jag framför The Shield och måste skriva att den var riktigt jävla bra. Började med att slentriankolla ett avsnitt här och ett där, och nu har jag plöjt igenom hela femte och hela sjätte säsongen.
Plotten är följande: på (polis-) stationen i Farmington i L.A. bildas det ett s.k. striketeam för att hålla koll på de olika kriminella gängens aktiviteter. Den lilla enheten på fyra man blir väldigt tajt och arbetet de utför är ruggigt effektivt. Att man sedan inte kan vara supersnut och samtidigt följa regelboken till punkt och pricka är ingen hemlighet, men så länge slöddret åker dit så är alla glada och nöjda. Men så en dag dyker det upp en internutredare...
Parallellhandlingarna är också riktigt bra. Dels om maktkampen på ladan - som stationen kallas - dels om de andra normala brottsutredarna som så att säga arbetar på det vanliga sättet, dels om de s.k. unies alltså uniformerade snutarna, dels alla tomtar som dyker upp på stationen - allt från diverse low-lifes till kommunpolitiker som vill skapa sig en bild av brottsligheten i deras område - till fruar och barn till de inblandade m.fl.
Flera Hollywoodstjärnor har också gästspelat bl.a. Glenn Close i fjärde och Forest Whitaker i säsong fem och sex.
The Shield är absolut den bästa deckaren jag aldrig läst. För det känns som att sträckläsa en deckare som du inte vill ska ta slut. Fastän jag hittills inte tyckt om deckaren som genre eftersom jag upplevt den som så endimensionell och stereotyp, så har den här huvudpersonen Vic Mackey och hans kollegor fått mig att återfå hoppet om dess existens!
Two wrongs doesn't make a night
Oj vad tråkig! En återgång till de gamla filmernas handlingsupplägg, en liten del bra action men inte i närheten av Batman begins storslagenhet. Alldeles för obalanserad handling - bara ständigt jagande, skurken hela tiden ett steg före, vad är det för kul med det? Alldeles för många logiska kullerbyttor, som det där med superdatorn t.ex. Jag menar kom igen nu, nog för att 80-talsretro varit här ett tag nu men det här blev ju bara löjligt. När skrev de in det i manus - under den berömda strejken?
Huruvida Heath Ledger gör en bra insats eller inte som jokern tycker jag är svårt att avgöra eftersom det enda jag tänkte
på när han dök upp i filmen — i alla fall de första två timmarna (!) — var hans självmord. Jag fick känslan att eftersom han tog livet av sig själv så var hans prestation i filmen så jävla bra. Måste ha någonting med myten om den passionerade, lidande konstnären att göra, men efteråt tyckte jag ändå att Heath var det enda som jag kommer att komma ihåg framöver.
Vad fanns det annars då? Jag försöker komma på några saker men dialogen bestod mest av töntiga oneliners om maktfullkomlighet och en massa dravel om vem som egentligen var god och vem som egentligen var ond. Tråkigt med så dåligt manus. Där Batman begins hade ett nytt sätt att ta sig an myten om den flygande musen, där man lyckades skapa balans och spänning mellan de mörka och de ljusa krafterna och där miljöerna nästan uteslutande var väldigt stämningsfulla och mysiga (av vad jag kommer ihåg i alla fall) var den mörka riddaren raka motsatsen. Långtråkig, segdragen och inte särskilt spännande.
Dexter: andra säsongen
Den första säsongen var bra, nyskapande och man lyckades successivt bygga upp en spänning som gjorde att du knappt kunde vänta tills dess att nästa avsnitt skulle sändas, ungefär som en bra deckare får dig att sträckläsa hela boken från första till sista sidan.
Andra säsongen når inte alls hela vägen, det blir istället repetitivt, tjatigt och inte alls speciellt nyskapande längre. Producenterna misslyckas också fullständigt med att bygga upp spänningen, det hela slutar med ett präktigt bottennapp, pladask, utan vare sig fingertoppskänsla eller intressanta vinklingar.
Avslutningen av andra säsongen liknar rena b-serien faktiskt. Besvikelsen är stor, det fanns verkligen potential att göra något riktigt bra. Ett utropstecken däremot för skådisen som spelar Dexters syster, Jennifer Carpenter, vilket hon gör utomordentligt bra.
Seriens behållning.
Andra säsongen når inte alls hela vägen, det blir istället repetitivt, tjatigt och inte alls speciellt nyskapande längre. Producenterna misslyckas också fullständigt med att bygga upp spänningen, det hela slutar med ett präktigt bottennapp, pladask, utan vare sig fingertoppskänsla eller intressanta vinklingar.
Avslutningen av andra säsongen liknar rena b-serien faktiskt. Besvikelsen är stor, det fanns verkligen potential att göra något riktigt bra. Ett utropstecken däremot för skådisen som spelar Dexters syster, Jennifer Carpenter, vilket hon gör utomordentligt bra. Seriens behållning.
John Adams
Jag hade inga förväntningar på den här överhuvudtaget, snarare tvärtom. Hur kul kan det bli med pretto amerikanskt blajblaj om sin nations födelse och överlägsenhet och kamp för sin frihet? Med den stora skillnaden då att på den tiden var de underdogs - idag är det snarare Nordamerika och inte Storbritannien som utgör ockupationsmakt och begränsar andra människors frihet. I motsatt ringhörna, alltså den positiva då, monsterproduktionsbolaget hbo som fullkomligt vräker ur sig kvalitetsserier - låt vara med en viss förkärlek för samtalsterapi.
Så här långt, föga förvånande, tycker jag att det är utomordentligt välproducerat. Surprise, surprise eller inte så att säga. Bra manus, skådespel, påkostade miljöer och hela den biten. Alltså väldigt sevärt faktiskt.
En annan sak som jag var väldigt osäker på var seriens första affischnamn - Paul G - håller han verkligen som huvudroll, kan han bära en hel långfilm och nu också en hel serie? Jag måste påstå att jag var tveksam efter att ha sett Lady in the water. Såhär precis efter första avsnittet tycker jag att han gör en bra insats, men så är också rollen som akademiker/lärd man bland okunniga (känns det igen, sideways någon...) något som verkar vara ett signum för honom. Alltså funkar det också på det planet. Sedan när det gäller amerikamasturberandet så är det knappast någon nyhet. Det är inte speciellt jobbigt eftersom vi har matats med den skiten så länge man kan minnas att man inte reflekterar nämnvärt över det mer. På det hela taget alltså över förväntan för första avsnittet.
In Treatment
Psykoanalys goes hardcore. Patient och doktor. Inget annat. Gabriel Byrne spelar shrink, mot en fem-sex olika patienter som får en halvtimme varje gång och veckodag. Måndag kväll kommer Laura, tisdag kväll kommer Alex och så vidare. Väldigt skickligt och fascinerande skådespel, det fängslade i alla fall mig till en början. Storyberättandet är också bra, det är kvalitet och hantverksskicklighet rakt igenom.
Problemet är att det är för mycket huvudskrynklerier just nu, och de senaste åren. Sopranos med dr Melfi, Analyze this med Billy Crystal, Tell Me You Love Me och så vidare och så vidare.
Missförstå mig inte nu, den här serien riktigt, riktigt bra, framförallt om a) du inte redan tröttnat på samtalsterapi och b) tar den lite i taget, kanske en patient åt gången. Det blir för mycket med fyra stycken att ha varsin halvtimme en kväll i veckan och sedan får Byrne själv terapi den femte. Så himla kul är det inte förutom möjligtvis för dem som läser psykologi.
